Ju mer jag läser av Husserls Fenomenologin och filosofins kris desto mer tänker jag att det är samma kris vi befinner oss i idag, med all längtan efter evidensbaserad vård som en gång för alla ska ge oss den slutgiltiga metoden eller tekniken som löser alla problem, botar alla sjukdomar och lindrar allt lidande. Det är spännande att för en liten stund prova på att stå utanför det dagliga arbetet och fundera på: Varför gör vi på detta viset? Kanske är också de senaste årens stora satsningar på Värdegrund ett försök att föra in ett mer fenomenologiskt perspektiv i vård, omsorg och socialtjänst? Som om Husserl plötsligt hunnit ikapp oss och säger: Det räcker inte med evidensbaserad forskning, ni behöver en starkare grund att stå på. En som står sig över tid och rum och inte är förankrad i någon religiös övertygelse, men ändå handlar om meningsfullhet och fenomens (t ex sjukdomar och dess behandling) grundläggande väsen.
Kan fenomenologin hjälpa till att hitta en sådan grund. Vad händer om vi ser på "evidensbaserad vård" med fenomenologins ögon? Vad är egentligen fenomenet "evidensbaserad vård"? Jag tror inte fenomenologin vill att vi ska sluta arbeta utifrån nya forskningsresultat, men vi måste veta varför vi gör det och varför det är viktigt. Och aldrig glömma att varje enskilt resultat bara är en liten del av själva fenomenet (t ex sjukdomen eller behandlingen) som det försöker undersöka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar