I skärningspunkten

I en stor del av mitt yrkesverksamma liv som psykolog har jag arbetat med neuropsykologiska bedömningar, inom en naturvetenskaplig medicinsk tradition. Jag vet att jag från början hade svårt att ta till mig detta reducerade sätt att se på en människa. Som om det ö h t vore möjligt att beskriva någons kognitiva styrkor och svagheter med hjälp av test. Men jag har de facto gjort det under många år, och jag tror att jag har varit bra på det. Och känslan av den här begränsade beskrivningen av en människa har jag burit med mig hela tiden. Nu har jag, tack vare kursen Det existentiella samtalet, börjat tillägna mig ett språk för det jag upplevt som en konflikt. Att jag har befunnit mig i skärningspunkten mellan naturvetenskapen och humanismen har jag vetat, men att det också har varit i skärningspunkten mellan de filosofiska idétraditionerna naturalismen och fenomenologin har jag inte tänkt på. Jag har mätt, bedömt, beräknat en liten del av något mycket större - en människa, samtidigt som jag har försökt förstå och förhålla mig till meningen bakom det hela. En mycket konkret konsekvens av detta förhållningssätt har för mig varit att hela tiden tvivla på det jag kommit fram till med hjälp av mina metoder.