Fortsätter lite stillsamt

... att skriva här på nya bloggen.
Såg precis att ni är flera som hittat hit. Undrar vad ni tänker, när ni läser detta?

I fredags var jag på Södertörns högskola igen och hade då förmånen att lyssna på en lysande föreläsning av Fredrik Svenaeus. Om Varat och Tiden och Heidegger. Fredrik Svenaeus, professor i den praktiska kunskapens teori, började sin föreläsning med att möta kritiken mot Heidegger.

1. Trots att det i H:s filosofi finns vissa anti-demokratiska tendenser så var hans filosofi inte nazistisk. Däremot går det knappast att förstå eller acceptera att H inte under hela sitt liv (han dog 1976) inte gjorde upp med nazismen. Trots detta är hans filosofi viktig och slutsatsen blir, enligt Svenaeus: Det är möjligt att vara en liten människa och en stor filosof.

2. Kritiken mot dunkelheten i H:s språk är betydligt överdriven. Alla termer som H använder sig av definierade han och Kant eller Hegel är betydligt svårare att förstå. H arbetade med språket och hade en språkmedvetenhet som inte alls finns hos t ex Husserl. (Svårt för mig att värdera, jag får bara utgå ifrån att det är så, och försöka ta till mig texterna i Varat och tiden).

Och så får vi under föreläsningen del av hur olika begrepp som H använde sig av har en dubbel betydelse på tyska vilket innebär att t ex dasein kan utläsas både som tillvaro och därvaro. Då skulle tillvaron vara vår tillvaro i existentiell bemärkelse, och därvaron vara att vi är där (i tillvaron) i en sorts ombesörjande av varandras tillvaro. Människan och världen är en meningsfull enhet, enligt H. Han kallade det vara-i-världen. Och det är bara genom vara-i-världen som vi kan förstå världen. Det är en fin tanke, tycker jag.

Att läsa Husserl

Ju mer jag läser av Husserls Fenomenologin och filosofins kris desto mer tänker jag att det är samma kris vi befinner oss i idag, med all längtan efter evidensbaserad vård som en gång för alla ska ge oss den slutgiltiga metoden eller tekniken som löser alla problem, botar alla sjukdomar och lindrar allt lidande. Det är spännande att för en liten stund prova på att stå utanför det dagliga arbetet och fundera på: Varför gör vi på detta viset? Kanske är också de senaste årens stora satsningar på Värdegrund ett försök att föra in ett mer fenomenologiskt perspektiv i vård, omsorg och socialtjänst? Som om Husserl plötsligt hunnit ikapp oss och säger: Det räcker inte med evidensbaserad forskning, ni behöver en starkare grund att stå på. En som står sig över tid och rum och inte är förankrad i någon religiös övertygelse, men ändå handlar om meningsfullhet och fenomens (t ex sjukdomar och dess behandling) grundläggande väsen.

Kan fenomenologin hjälpa till att hitta en sådan grund. Vad händer om vi ser på "evidensbaserad vård" med fenomenologins ögon? Vad är egentligen fenomenet "evidensbaserad vård"? Jag tror inte fenomenologin vill att vi ska sluta arbeta utifrån nya forskningsresultat, men vi måste veta varför vi gör det och varför det är viktigt. Och aldrig glömma att varje enskilt resultat bara är en liten del av själva fenomenet (t ex sjukdomen eller behandlingen) som det försöker undersöka.